Prost i Vislanda. Samuel omtalas i Peter Wieselgrens memoarer då han 1716 sändes till Lund för att studera. Karl XII var då på vistelse i Lund och fick ögonen på den reslige ynglingen från Vislanda och ställde frågan om han inte ville bli soldat.

Ryktet nådde fadern Elias som skickade sin klockare, Pehr Gunnarsson, för att hämta hem Samuel till församlingen. Väl hemkommen ordnades snabbt med prästvigning för Samuel endast 19 år gammal. Samuel fick omgående tjänsten som faderns biträde.

Åtta år senare fick Samuel domkapitlets fullmakt att bli faderns efterträdare vid hans frånfälle vilket inträffade fem år senare. Samuel var kyrkoherde i Vislanda ända till sin död år 1773. Dottersonen Samuel Ödman skriver om morfar att "han inte var någon lärd eller märklig man och att han intresserade sig enbart för sitt pastorat och sitt hus.

Han förkunnade plikten att lyda gud och konungen. Hans predikningar var uppbyggliga renläriga och klara. Hans konservatism var stor och han fungerade som en fader för hela församlingen." En skugga faller dock över Samuel.

Prästgården i Vislanda var känd för "det förargeliga brännvinsdrinkeriet". Så också på Samuels tid. Det sades om denne oförvitlige man att "ingen skulle lämna hans hus oknäckt", d.v.s. öl och brännvin flöt i strida strömmar.

Samuel själv förhöll sig "såsom en pelare då alla såg sig om efter vilan." När Samuel avled samlades alla hans arvingar runt det gamla vislandahornet och utlovade att denna släktklenod skulle bli ättens föreningspunkt. Släkten samlades därefter på midsommardagen varje år för att ur hornet dricka stamfaderns minne. Samuels och hans makas porträtt finns på Smålands museum.

Samuel fick 9 barn varav alla var flickor. Sju nådde vuxen ålder - de s.k. Vislandadöttrarna - och "blevo alla gifta med hederliga prästmän i stiftet".